Om dirigering -Torgny Hanson

Om dirigering er en ny artikkelserie der dirigenter som har bidratt til å forme nordisk musikkliv deler sine refleksjoner om kunsten og håndverket. Først ut i serien er Torgny Hanson som gjennom over femti år har bidratt til utviklingen av svensk og nordisk musikkliv gjennom sitt virke som pedagog, dirigent og leder.

Att stå framför eller mitt i en ensemble eller orkester och dirigera en komposition eller ett helt konsertprogram kan vara en upplevelse av starka känslor och tillfredsställelse. Sällan kan jag känna mig så tillfreds och levande inombords som just då jag är mitt i ett musikaliskt framförande som känns inspirerat och förmedlande. I ögonblicket känner jag att jag spelar med mitt eget instrument, orkestern. Det ger en svårförklarlig inre upplevelse, som om jag har kompositören inom mig eller åtminstone i samklang med mig i just den stunden. Det kanske kan verka förmätet men det är min roll att ”representera” tonsättaren både för de spelande i ensemblen och för åhörarna.

Vi, jag som dirigent och de jag dirigerar, har som gemensam uppgift att förmedla och vara vägen till mottagarna med det som fötts, skapats och nedtecknats i svart och vitt av tonsättaren. De på notpapperet nedtecknade nottecken -tempoanvisningar-föredragsbenämningar-nyanstecken med mera ska göras levande och kunna påverka genom de spelandes och mitt engagemang och förmåga. Det klingande från orkestern, ska vara vägen från tonsättarens hjärta, hjärna och vision av målet, det musikaliska verkets väg till lyssnaren, den slutliga mottagaren.

Vägen dit fram till nämnda mål är en process i olika steg som kräver engagemang och tid och kräver idogt arbete. Jag tänker då på dirigentens egen instudering, metodik och tålamod vid inövandet med orkester och slutligen övertygande säkerhet vid själva framförandet.

Instudering
Egen instudering är de första stegen i denna process. Den allra första bekantskapen med kompositionen sker kanske vid ett lyssnande på ett framförande av annan orkester eller via en inspelad version av verket. Det kan förstås också ske vid en första blick eller ytligt läsande av partituret. Just detta första läge i processen är nog så viktig för att komma i gång med känsla och inställning till verket i fråga. Där skapas för mig som dirigent en första förväntan och intresse för kompositionen. Man skapar redan då en egen entusiasm för tonsättare och komposition. Flera parametrar påverkar och är betydelsefulla för valet. Kan jag som dirigent skapa en personlig entusiasm för musikstycket? Passar verket bra för just min ensemble med hänsyn till orkesterns profil i fråga om bemanning och kompetens. Passar verket bra in i förhållande till andra verk jag också valt för framförande vid tänkt konsert? Det kan ju också vara ett obligatoriskt verk vid en orkestertävling eller rent av ett beställningsverk. Då finns det ingen valmöjlighet. Hur går man då till väga vid sitt personliga studium av partituret?

Allt som finns i partituret måste jag som dirigent ha penetrerat vid eget studium och kommit fram till enligt egen uppfattning om. Vissa detaljer i innehållet har inget utrymme för annat än ett adekvat förhållningssätt till. Annat kan vara föremål för ”egen tolkning”. Jag menar att en första medvetenhet kring kompositionens form i stora drag är viktig som en grund att komma tillbaka i och orientera sig med även om jag inte kan finna att de kända klassiska formprinciperna som sonatform, rondo, fuga eller variationer är tydliga och direkt igenkännbara. Man kan kanske hitta ett sätt att interpunktera ställen med punkt, kolon, kommatecken, frågetecken, utropstecken och på så sätt skapa en struktur i uppbyggnaden.

För att ta sig djupare in i det musikaliska språket är det bra att leta motiv, teman och kontrapunktiska linjer. Även om man inte har en ”akademisk” musikutbildning eller insikt i musikvetenskap och kompositionsprinciper kan ett sådan letande efter motiv och teman ge rikligt med information om tonsättarens hantverk och byggande. För sin emotionella inställning till avsnitt och frasering är det betydelsefullt att hitta höjd- och lågpunkter i linjer och klanger. Tonartsanalys i fråga om dur/moll/fritonalt är förstås basalt och ofrånkomligt. Likaså är förmåga att läsa transponerade instrument och stämmor ett måste. Harmonisk analys kan vara behövlig att fastställa när det ”ser ut att behövas”. Det rent gestiska med skiftande taktartsmodeller, upptakter, fermater, nyanser och karaktärer är rekommendabelt att förbereda sig för. Likaså att fundera på hur jag med min gestik kan visa olika karaktärer som legato, tenuto, marcato, staccato och leggiero för att nämna några.

Metodik
Metorik i övnings- och repetitionsdelen är något att i högsta grad fundera över. Denna del har i sig ett antal moment att stanna inför både i förberedelse och som eftertanke. Som dirigent förväntas jag i hela repetitionsdelen ha en vision av slutmålet för och med mig om hur kompositionen skall gestaltas och förmedlas. Men att också att ha ett specificerat delmål inför varje repetition. En kontinuerlig utveckling vid varje repetition måste jag sträva efter även om ”bakslag och besvikelse” upplevs då och då på vägen.

Först är det av största betydelse att ha sitt öra med sig i processen. Det låter ju självklart men det visar sig ofta att det är mera komplicerat än så. Det gäller att metodiskt urskilja det jag hör. Därför kan man hjälpa sig själv med att koncentrera sig i flera urval ur den totala ljudmassan framför och kring mig. Hur ska det gå till? Vilka beståndsdelar av det som låter ska jag sortera utifrån? Hur prioriterar jag och vilket tillvägagångssätt passar mig och musikerna? Min erfarenhet är att i första hand sträva efter en klanglig balans i tutti ochi en bekväm nyans. Med att arbeta med samklangen i tutti skapar man en utgångspunkt för att kunna regissera en grundinställning som sedan kan behållas i skiftande nyanser och karaktärer. Ofta hjälper detta till för den enskilde musikern att justera sin intonation därför att man med automatik lyssnar på övriga instrument och musiker omkring sig. På samma sätt med en skapad god balans är det lättare att tydligt spela rytmiskt och göra plats för en klar artikulation.

Att få sin ensemble att spela rytmiskt och med precision övas självklart effektivt genom att använda sig av skiftande ”övningstempi” vid speciellt komplicerade delar eller enstaka motiv. En dirigent som i instuderingen med sin orkester strävar efter klarhet i den egentliga inlärningen av partiturets hela innehåll har stora möjligheter att få fram det uttryck, karaktär och känsla som tonsättaren lagt i sitt verk. Betonas bör att dirigentens noggrannhet med sin gestik vid hela instuderingsprocessen är lika viktig som ordval och att skapa en gynnsam psykologisk miljö för det samarbete som måste ske med dirigenten som instruktör, samordnare och inspiratör.

Framförandet
Framförandet är en ny situation för båda dirigent och orkestermedlemmar. Vid konsert är allt upp till dirigent och musiker. Dirigenten kan inte ge muntliga instruktioner och man kan inte ”ta om” om något går fel eller utelämnas. Dirigenten har här sina redskap i öron, ögon, kroppsspråk och gestik. Musikern har sin spelförmåga och sitt instrument. Före konserten behövs en test av hur det kan tänkas bli i salen. Placeringen av musikerna på podiet måste provas, likaså ljus och akustik. Man gör ett ”akustikrep” som kan visa sig vara nödvändigt för att skapa bästa möjliga förutsättningar. För dirigenten är situation på sätt och vis annorlunda. Dirigenten har bara sin gestik, med eller utan taktpinne. Gestiken med händer och armar måste här vara helt tydlig och genomförd på samma sätt som vid repetitionerna. Men dessutom ytterligare en dimension. Det ordlösa språk och den känsla som ligger förankrad i musiken måste lyftas fram tryggt och säkert med musikalitet och ödmjukhet hos dirigenten. Det är den sista och så betydelsefulla insatsen dirigenten gör.

Tonsättarens musikaliska gåva skall nu gestaltas och överlämnas till lyssnaren.